Det första intrycket.
Är på jakt efter en vikarierande borgmästaren i en liten fransk landsby. Har fått en beskrivning av sekreteraren på kommunkontoret var personen befinner sig. Mina språkkunskaper kommer till korta idag med alla dessa juridiska termer. Förstår inte helt vad det är som händer med mig idag.
Handen gör ödmjuka rörelser mot en nymålad blå trädörr. Hinner snabbt konstatera att även träluckorna har denna kraftiga blå färg som jag älskar. Ett gott tecken. Huset som jag står framför ligger längs med bygatan och här lyser trottoaren med sin frånvaro.
Det kommer ljud från andra sidan dörren
- Qui, je arrive
En rund kortväxt kvinna i 45 års åldern får sin dörr till att svinga sig inåt. Hon ser en aning frågande på mig.
Lite nervöst hasplar jag ur mig frågan om hon är den vikarierande borgmästaren.Får inget svar på min frågeställning. Istället gestikulerar hennes franska händer livligt och inbjudande för att få mig att kliva över tröskeln.
Stiger tveksamt in i entren. Har jag kommit rätt. Min nyfikenhet för mig längre och längre in i en äkta fransk bostad från 1800-talet. Ser mig sökande omkring och upptäcker franska gamla möbler . Kunde vara tagna direkt från ett museum.Det är nämligen det första riktiga hus jag har besökt med allt a la France. Vi har nu kommit fram till matplatsen där det sitter en äldre fransk gentleman.
Jag upprepar min fråga .
- No madame.
På bordet är det uppdukat för två personer men snabbt kommer där ytterligare en tallrik på bordet och vi äter en helt underbar fransk måltid med FEM rätter. Nu under middagen ställer de frågorna om varför det är så viktigt att fånga borgmästaren.
Det har gått mer än tio år sedan vänskapen med madame Pons inleddes och för varje år blir den allt starkare. Det har blivit till en av mina närmaste franska väninnor. En väninna som fortfarande utsrålar gästfrihet värme och hjälpsamhet.
Dessvärre visade det sig att byns borgmästare var den totala motsatsen men det är en annan historia
c`èst la vie
- je suis madame Pons
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Visst är det härligt när vänskap dyker upp utan att man frågar efter den!! Men var hittade du borgmästaren för han var ju inte hos madame Pons? Vill veta mer....
SvaraRaderaÅh vad jag känner den franska stämmningen (i alla dina texter). Har jobbat lite i Provence och semestrat i detta vackra land. Härligt beskrivet, jag såg henne, hemmet framför mig.
SvaraRaderaHärligt du skrivit!
SvaraRaderaHär var det ljust och fint beskrivet vill jag lova. Jag är ju frankofil dessutom! Älskar Frankrike, kulturen, människorna, esprin, vänligheten, livfullheten! och generositeten. Jag blir så glad när du skriver om det franska! Cissi
SvaraRaderaOh vad roligt att höra att ni tycker om att få lite tankar om det franska livet
SvaraRaderaoj vad jag skrattade! så ljuvligt! du blir inbjuden på fem rätters middag hos vilt främmande människor! underbart!
SvaraRadera