Buketten
Liljekonvaljerna låg i en lite vacker bukett på bänken . Gryningen hade varit den ende bundsförvanten vid blomstercermonin. De vita, skira blommorna var plockade i skogsdungen längre bort i stadsparken.
Han visste eller trodde sig veta att kvinnan satt på sin bänk varje morgon. Det hade hon gjort i mer än tre månader.
- Varför sitter hon just här ?
- Varför på denna bänken ?
Han hade aldrig sett att hon hade suttit på en annan bänk i parken under kvartalet som gått.
Hans väderspruckna händer darrade lätt när liljekonvaljerna hamnade på sin plats.
- Brevet muttrade han högt för sig själv.
- Var la jag brevet ?
Letar febrilt i rockens stora fickor. Det prasslar till mellan fingrarna och ett gulnat kuvert flyter upp över fickytan. Brevfasaden har en aning ålderdomlig handstil med spretiga bokstäver.
Till min älskade S...............
Skulle hon komma ihåg sin brudbukett av enbart liljekonvaljer ?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Så finurligt och så vackert! "gulnat kuvert flyter upp över fickytan" var ett annorlunda sätt att beskriva det på! Gillade det! Man hoppas ju att hon ska känna igen sitt eget signum, liljekonvaljbuketten! Hans darrande längtan/önskan, var fint beskrivet. Cissi
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaDet var en fin liten historia. Ville inte att den skulle ta slut.
Håller med Cissi om att det var mycket fint beskrivet.
//Fru K
När jag läste det här kom jag att tänka på ett gammalt ordspråk: Gammal kärlek rostar ej!
SvaraRaderaVackert språk du har. Tycker om gryningen som ende bundsförvant vid blomstercermonin, låter magiskt!