utmaning en liten tuva 346

De stod i en liten grupp. Längden var olika.Styrkan i deras kroppar lika så. Tröttheten kom smygande.Färgen började mörkna.
- Vi behöver vätskaq annars går vi under.

Egentligen var ordet vi överflödigt. Solidariteten var borta. Det var annorlunda den gången de var unga och kraftfulla och kunde stå emot solens strålar. Nu tänkte var och en bara på sig själv. Ur djupet av deras uttorkade själar kom orden sakta upp till jordytan.
-Ge oss vatten annars dör vi.

Men varje individ gjorde sin egen kraftansträngning för att få kontakt med det undermedvetna och därmed kunna överleva.

För många år sedan var de bara en liten grupp som hade samarbetat på ett fint sätt men den dagen de blev övergivna hade djungelns lag verkligen infunnit sig. Flera nya grupper hade uppstått och det fanns absolut ingen kommunikation mellan grupperna. Varfør hade det blivit på detta sätt? Var det bristen på den nödvändiga vätskan för att överleva och kanske också att makten hade försvunnit och nu skulle varje lite tuva bestämma själv.

Men de gamla i gruppen sa att det luktade regn och kanske kom solidariteten tillbaka med regnet.
Natten kom och eventuellt skulle solens strålar ta en paus för att tuvorna skulle kunna fylla på sin vattenreservoar.