TILLFÄLLET.
Den sista genomläsningen av texten var nästan klar. Saknades bara hans namnteckning. Varje gång den skulle ner på pränt kom uppgivenheten över honom.
- Jag får aldrig något tillfälle att visa vem jag är.
-Blir bortsorterad i första genomgången.
Ge inte upp viskade rösten inom honom.En dag möter du någon som har förståelse för vårt utbildningssystem.
- Ja,ja muttrade han uppgivet. När kommer det att ske ?
-Efter tre generationer här i landet eller är det bättre att gå tillbaka till ursprunget?
Han hade inget svar att ge sig själv till dessa frågor. Visste bara att detta var hans 59 ansökan till ett jobb som lokalvårdare på sjukhuset i Lund.
Varken titel,språk eller nationalitet passade tydligen in i det kalla sjukhussystemet.
Det hjälpte inte att visa upp ett examensbevis som läkare från Irak och en språktest från Lunds Universitet.
Men förtvivlade händer revs ansökan i bitar och med tårarnas sång landade varje del av brevet i en full papperskorg vid sidan om ett slitet skrivbord .
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Så orättvist. Sista styckets meningar väldigt bra.
SvaraRaderaMening, menar jag ;-), var ju bara en.
SvaraRaderaHej och tack för kommentar, har ändrat ett "kal" till "naken" :-)!
SvaraRaderaDen här visar livets bittra verklighet, och det har du verkligen lyckats fånga.
SvaraRaderaBra text där man kan känna personens uppgivenhet.
SvaraRaderaSå oerhört sorgligt, och sant! Jag blev ledsen av att läsa din text, och bedrövad över att det är så det fungerar trots alla moderniteter i ett land som vårt. Fy sjutton plåtar för att vara flykting! Fint beskrivet. Och bilden av papperskorgen full av söndertrasade ansökningar och det slitna skrivbordet var stilistiskt fin, tycker jag! Cissi
SvaraRadera