SMYGA utmaning 348

DE SMYGANDE STEGEN.

Hösten hade kommit smygande in i kalendern. Men värmen delade frikostigt med sig från sin energikälla. Hon satt lite håglöst i den bruna fåtöljen och tittade ner på den folktomma boule banan.
-Var finns alla spelande män? Ja,männen de var snart ett minne blott. Nåja här är varmt och jag kan se havet från min lilla balkong.

Hon var ensam förutom en engelsk familj på bottenvåningen denna höst. Lite tomt och trist att 40 små lägenheter stod utan sällskap och bara väntade på att turistsäsongen skulle börja om på nytt.

En dörr slog igen.Reste sig en aning ur sittställninmgen.Tomhet i hjärta och luft intog huset. Tillbaka till texten i boken.

Något fångade öronens intresse.Ljudet blev mer och mer kraftfullt. Det närmade sig snart den sista etagen i huset.
Fotsteg mot en hård stentrappa upphörde utanför hennes dörr en söndag kl. 21.00.
Tre skarpa knackningar krävde att det skulle öppnas.

- Jag känner ingen i huset. vem kan det vara ? Vågar jag öppna ?
Nyfikenheten tog överhand.
Hennes brunbrända fötter sattes ner i svarta inneskor med förundran.

Tio snabba steg och hennes hand låg på dörrhandtaget. Studion var inte stor.
Låset vrds om och hindret mellan entren och bostad sattes i rörelse.

En mörkhårig man i mörkblåjeans och en vit piketröja sökte hennes grå ögon.
- Får jag bjuda dig på middag imorgon kväll ?
- Nej det går inte. Jag skall till min väninna.
Hans ögon blev fulla av nedslagenhet och en aning uppgivenhet.
- Men kanske kan du på tisdag kväll ?
- Ja,jo. Det kan jag nog.
Du milde vad är det jag står och säger till en vilt främmande person.
-Super.Jag hämtar dig på tisdag kväll klockan åtta så går vi ner och äter på restaurangen nere i hamnen.
Han rusade ner för trappan utan att hon hann tacka för inbjudan.
Varje tisdag har vi som tradition att gå ut och äta en middag och fira att han efter många smygande steg upp till hennes studio en dag vågade knacka på och få stegen befriade från sin smygande gång.