utmaning 347 att bära ljus

Mörkret var mörkt. Vad annat kan det vara tänkte hon denna svarta decembernatt.
- Ljuset.
-När kommer ljuset tillbaka ?
-Kommer det någon gång åter ?

Rummet badade i en nattsvart dimma. Inte ens de vita lakanen gav effekt till nattsvarta tankar.

Hon hade vaknat med ett ryck från sin dröm som bara kunde anas i fjärran. Men känslan av fara fångade rummet. Låg blickstilla och försökte lyssna till rädslans uppkomst.Drömmen återkom med en rasande fart in i medvetandet.Bilden av flammornas middag längs husfasaden blev huvudfiguren.

-Luktar det något ?
Nej lugna dig det har inte hänt något. Försökte trycka ner det bruna håret mot ett rynkigt och nästan lite blött örngott.

Rädslan ville inte ge vika.Varför blev alltid skräcken större i mörkret?
Den svarta karusellen startade på nytt. Ingenting kommer att lyckas.Du siktar för högt. Vem är du som tror att du är något.
Hans sista ord innan han lämnade henne var
- Du kommer aldrig att klara dig utan mig. Du kommer att gå under.Jag skall se till att du aldrig får framgång.
Skulle hans profetsia gå i uppfyllelse.

Försök att se ljuset i tunneln. Efter natten kommer alltid solen tillbaka.Trösterika tankar men var de verkligen tillräckligt bärande av ljuset för att kunna kasta bort de ångestfyllda meningarna ?