utmaning 92

ETT BOKSLUT ÖVER TIDEN



Kvällen skred mot sitt slut. Mörkret hade sänkt sig över kullerstensgatorna i det lilla fiskeläget. Hon skruvade oroligt på sig. Satt inte helt bekvämt i den bruna karmstolen som egentligen borde tillhöra soptippen.

Men det var endast några få timmar tills uppbrottets teaterstycke skulle spelas.Livet hade gått fort. Allt för fort. Vad skulle till för att kunna få ta en paus ?
Paus,tid. Vad betyder orden ?

De bruna ögonen gav sig ut på en sökande resa genom fönstret och gav svaret att han fortfarande var uppe denna natt. Ett stort vitt stearinljus stod och flämtade i hans breda fönsterkarm.
En gång i tidernas begynnelse hade hon fått träda in på territoriet.

Fläkten satte igång sin melodi.
- Rör vid mig. Smek mig. Jag vill känna dina fingertoppar på min hud.
- Låt mig vara nära dig.Överge mig inte. Känn att vi har vuxit samman som blir allt starkare ju mer vi rör vid varandra. Vi blir ett.
- Ser du inte att jag lyser upp till ett hav av ljus när du smeker mig rytmiskt med fingertopparna. Men att jag dör och blir helt svart om du lämnar mig utan beröring.

Skall jag denna sista kväll ta mod till mig och gå de 100 stegen som krävs för att nå fram till hans grå dörr.
Nej, det har gått för fort.Tiden är överskriden.Livsboken skall lämnas tillbaka.Lånetiden på livet är slut.

- Varför har jag aldrig berättat för honom att ba ............................
Tyst utan flera tankar öppnas burken med valium. Datorn stängs. Uppbrottet star. Tiden hade sprungit ifrån henne och denna sista kväll i fiskeläget var inget undantag. Det enda undantaget var teaterstycket i nattens mörker.