Han ångrade absolut ingetting. Det var rätt allt det som hade skett, sa han tyst till sig själv i skogsgläntan.Han hade tvångsmässigt upprepat orden hela dagen.
Rätade på den krumma ryggen och tog ett nytt stadigt grepp om spaden . Hålet var ca en halv meter djupt. Ytterligare en meter mörk norrländsk jord skulle spetsen på spade nå, annars. Annars ?
- Gräv snabbare,Det börjar snart ljusna.
- Vi måste vara klara innan solen går upp över fjället.
- Ta det lugnt,muttrade den gamle.
- Om det vill säg illa får du kanske två hål att gräva. Dubbelt arbete.Det skulle du säkert ångra.
- Snacka inte skit. Gräv !
Ångern försökte fräta hål på hans hjärta. Men järnridån satt fastnitad för alltid. Hennes ångerfulla,rädda ögon var borta.
Männen grävde i tysthet. Spadtag efter spadtag. Marken var ännu inte hård .Tjälen hade ännu inte kommit till Umeå. Kanske skulle vintern bli mild.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
"hennes ångerfulla, rädda ögon var borta" - jag rös. snyggt beskriven stämning.
SvaraRaderaspännande! Ett grupptryck som kan få oanade konsekvenser senare i berättelsen. Känns som ett utdrag ur något längre. Vill veta varför, hur och vem!!
SvaraRadera