FÖRSONINSLÂGOR

Lâgorna slickade eken. Den ât mer och mer av ekens kraft. Till slut skulle det bara vara kvar en svart varm aska; Vem skulle hon ge lâgornas budskap till? Fanns det nâgon kvar i familjen Ek för att kunna föstâ budskapet ?

Berta hade passerat 100 ârs strecket. Hon var den äldsta men budskapet skulle det nâ fram eller enbart slâs bort av alla sterila instrument runt kroppen.

Under ekklabbarna lâg ett gulnat brevpapper.överskriftens sirliga bokstäver hade ännu inte nâtts av eldens obönhörliga hetta. Till min älskade J

Sorgen stramade ât hjärtklaffarna till att stâ i givvakt;De som tidigare hade dansat tango längs gatorna i Buens Aires.
Idag i ett europeiskt höstmörker hade försoningsbrevet blivit eldens dessert. Hatet kändes inte lika brinnande men känslan av att inte ha använt sig av försoningens möjligheter gjorde ont.

Nu var det försent. Imorgon skulle hans aska âterförenas med de andra ekarna i Lund.
Eldens skrek och oranga flammor bet sig tag i det gulnade brevet och bokstäverna försvann.
Kunde hon försonas med sig själv ?

KÔRA FAST

Tågets dunkande sång fyllde Europa. Var befann sig elementet nu ?
Gråblå ôgon fôrsôkte febrilt fånga tecken att kânna igen. Blå himmel, jârnvâgsspår,grôna trâd i mângder.

Tankarna kunde inte samlas till en effektiv hôrna i huvudkontoret.
Natten hade varit mycket lång och sômnen inte speciellt djup trots att det var underkojen som gâstvânligt hade tagit emot hans lekamen.

Vid frukostbordet i restaurantvagnen hade alla fått en liten karta med destinationen och vâgen ut ur landet. Helt fel land.Det var inte hit biljetten var bestâlld. Men inget kunde gôras på grund av strejken. Varfôr måste han alltid pasera strejkernas land fôr att kunna komma hem:
Denna gång var det ânnu vârre ân vanligt. I en spansk by satt fru med hund och vântade på honom och 70 plus var det inget hit att behôva kôra 750 km extra fôr att kunna få komma hem.

Var det verkligen värt att kôra så långt fâr att behålla sitt arberte i hans ålder. Ja det var ett susande av tankar som gled på skenorna denna september morgon. Skulle han kunna vara hemma ikvâll ,eller ?
Nej han orkade absolut inte tânka tanken klar att denna natt skulle tillbringas på resande fot.
Tåget tjôt och bôrjade inbromsningen. Der var ântligen kommit fram till slutstationen i utkanten av Milano fast på tåagbiljetten stod det Narbonne.
Det var sisita gången han åkte med aouto zug igenom Europa.
Tåget hade verkligen fastnat på fel destination.

UPPTÂCKT

Ânnu inte upptâckt.Tâcket låg fortfarande vâl tillslutet ôver det nya.Nâr skulle det lyftas upp ?

En upptâckt var gjord.Dags att ge sig ut på vandring mot oupptâckta upplevelser. Ta med sig det bâsta av dagens situation och fôrsôka hitta pusselbiten som lyste med sin frånvaro.

Packa en luggsliten resvâska.Stânga fôr vatten och el i huset på berget och bara ge sig ut på vâg sôderut.Âr det ett riktigt beslut ? Bry dig inte. Svaret kommer fôrr eller senare.

Många pusselbitar hade upptâckts under det senaste året.Nu var det tid fôr nya.Men plôtsligt fôrlamad trôttheten upptâckarglâdjen.Ersattes med ônskan om få slå sig till ro och njuta av livet.Svårt att koncentrera sig. Âr det flykt eller utveckling ?

Det var bara hon sjâlv som kunde ge svar på frågan.Linjen var bruten med avsândaren. Var ensam i universum. ENSAM TOM ÔVERGIVEN. Skulle nya upptâcketer kunna ge en optimal kommunikation med avsândaren ?

Bli bedârad

Ljudet frân Atlanten kom i en rytmisk rôrelse. Var ifrân startade vâgen egentligen ?
Hennes turkosfärgade schal skapade en levande kontrast mot det svarta kortklippta hâret.

Han hade blivit fullständigt bedârad av henne vid första ögonblicket pâ metron i Mûnchen; Pâ väg till ett flyg som skulle starta till Hamburg om en timme; Men trots stressen och rädslan att inte komma i tid tll flyget kunde han helt enkelt inte avstâ frân att sôka de nästan svarta ögonen.

Kroppen var liten och finslipad.När deras ögon hade mötts tändes ett mângfald av stjärnor i dem. De var bottenlösa.
.
Memmingen nästa skrek högtalaren. Fôrvirrat och nervôst slet han ner sina grova händer i byxfickan; Ett gammalt ganska tillknycklat visitkort blev bytet.

Dörrarna till metron slogs upp. Rusade mot öppningen och tryckte kortet i hennes hand.

Nu tre vecckor senare en höstdag i september lâg de sida vid sida pâ atlantstranden utanfôr Malaga. Bedârelsen var fortfarande ömsesidig men skulle den räcka tänkte han oroligt med 20 âr mer i sitt livsbagage

Försvinna

Tiden hade försvunnit för att kunna utforskas.Tillbaka var endast. Ja,vad fanns egentligen kvar ? Frâgan hängde som ett fladdrande draperi i den franska natten.

Vänskapen hade försvunnit därför hon inte hade lärt sig att säga NEJ?
Alltid behaga den andra parten som var närvarande för ögonblicket.Aldrig sätta fötterna i den franska vinodlingen och sâga
- Tyvärr jag kan inte.

Nej alltid behaga och sätta sina egna önskniungar längst bak; Ett mönster hon önskade kunde försvinna lika snabbt som tramontanan kom. Men inte.Det var en ständig följeslagare coch nu hade vänskapen till Vâninnan försvunnit pga att inte kunna säga nej.

_ Shit kom det vrâlnde ut utr en mager kvinnohals samma natt som attentatet hade skett i Washington.
Washington levde hennes farbror ännu; Det var en stor upplevelse att möta honom för 34 âr sdan.Nej han mäste vara död.

Allting försvinner ur mina händer och liv just nu.
Vad kommer att finnas kvar ?

BERÔMMA

Har beslutat mig för att ge mig själv berömmelse varje dag. Jag kallar honom sweat hart.
Han har alltid funnits i mitt liv.Men ibland har han försvunnit på en riktigt lång seglats. Jag har letat i alla mina inre hamnar men ingen sweat hart.

Nu har jag satt interpool på uppdraget att finna honom. Men jag litar inte riktigt på systemet så parallelt med detta ringde jag den franska detektivbyrån i Le Boulou. Madame Pons svarade när numret 0468 545788 susade fram i den franska telefonledningen.

- Qui.

Provade på stapplande franska förklara mitt ärende. Dessa förbannade verb som hela tiden skulle böjas korrekt.

- Voila madame, je compri

En utpustning med luften från källarmagen kom utfarande genom mina magra läppar.
Uppdrag sweat harts återkomst var satt i rörelse.

Jag fick några frågor som jag skulle tänka över till nästa dag och komma in på kontoret som låg mitt emot turistbyrån.

- När såg du sist sweat hart ?

- Hade ni några problem med varandra ?

- Har sweat hart tidigare bara blivit borta ?

- När och hur var återkomsten i så fall ?

Kinde jag se en röd tråd ?

Vem skulle komma först till målet ? Madame Pons eller Interpool ?

När såg jag honom egentligen sist ? Kom ihåg att vi hade träffats flera gånger på Nyropsgade i Köpenhamn. Han kom ofta till kontoret med en pigg norsk kvinna. Hon bar alltid en enorm svart väska som var fylld med beröm.

Men en sommardag i juni kom där inga fler svart väskor tillsammans med sweat hart och en kort tid därefter slutade han också att komma.

En del personer hade kortvarigt intagit hans plats. Men de kunde inte leva upp till hans nivå. Eller var det så att jag inte vågade släppa in dem innanför min fasa? Inte våga ge uttryck för de innersta önskningarna?

Ett Ikea glas fylldes med nypressad apelsinljus och frågeformuläret utfylldes från madame Pons på en solvarm terass i Le Boulou.

MÔRDARE PÅ HEMBESÖK

Männen hade lämnat byn i gryningen med förväntansfulla tankar.Nu rasslade björklöven i höstskymningen. Dagen hade varit lång.

Hemma i byn väntade kvinnorna och barnen. De två äldsta männen som inte hade mycket kraft till jakt var kvar att beskydda dem.

Ljudlöst kom hjorten hoppande fram mot bäcke.:Tor stod blickstilla bakom björkstammen och följde djurets rörelser. Vintern var på intågande och förråden måste fyllas på. Sakta med stor beslutsamhet la han pilen in i bågen. Fôr ett kort ögonblick möttes deras ögon.

- Jag vill inte skjuta dig men måste. Vi har allt för lite att äta.
Pilem gick i vandring:Nådde sitt mål. Benen vek sig på djuret och dödsryckningen kom.
Två hjortar ett vildsvin och fem kaniner hade mött döden.
Jag är en mördare tänkte Tor i sitt inre. Men de andra mânnen förväntade att även han deltog i jakten.

Han försökte förtränga sina tungsinta tanker med att låta dem gå över till minnet av Eulalia: Hennes ögon de blåaste av allt blatt.Det gyllene långa håret. Inatt skulle han åter få känna hennes doft och värme.

Ett dånande som lät som jordens undergång delade luften i bitar. Gruppen drog snabbt in sina hästar i lövskogen men ljudet av dånet tog en annan riktning. De vänatde oroligt. Hästarna flyttade sina hovar med ryckiga ben.

Pa en given signal av Ingolf sattes djuren i rörelse. Tröttheten och nervositeten hade satt sina spår. De långtade hem till byn där kvinnorna väntade vid elden.

Efter en timme anade de konturerna av hyddorna. Ingen eld.Inga barnskrik:Inga röster. Oroligt satte Ingolf hingsten i galopp. Byn såg övergiven ut. Han spejade föräaves runt. En fågel skriker. På en given signal stegrar sig hingsten och gnäggar gällt.Ingolf ser ner på en röd matta:Förstår först inte vad som har skett.

Han vrålar ut sin smärta när hans händer når kopparpilens spets. Mördaren har lämnat sitt signum och som en trans märker han de andra männen komma ridande.
Någon kom hem före dem.



Björklöven raade i höstskymningen. Hästarna frustade . Han höll in tyglarna