Lâgorna slickade eken. Den ât mer och mer av ekens kraft. Till slut skulle det bara vara kvar en svart varm aska; Vem skulle hon ge lâgornas budskap till? Fanns det nâgon kvar i familjen Ek för att kunna föstâ budskapet ?
Berta hade passerat 100 ârs strecket. Hon var den äldsta men budskapet skulle det nâ fram eller enbart slâs bort av alla sterila instrument runt kroppen.
Under ekklabbarna lâg ett gulnat brevpapper.överskriftens sirliga bokstäver hade ännu inte nâtts av eldens obönhörliga hetta. Till min älskade J
Sorgen stramade ât hjärtklaffarna till att stâ i givvakt;De som tidigare hade dansat tango längs gatorna i Buens Aires.
Idag i ett europeiskt höstmörker hade försoningsbrevet blivit eldens dessert. Hatet kändes inte lika brinnande men känslan av att inte ha använt sig av försoningens möjligheter gjorde ont.
Nu var det försent. Imorgon skulle hans aska âterförenas med de andra ekarna i Lund.
Eldens skrek och oranga flammor bet sig tag i det gulnade brevet och bokstäverna försvann.
Kunde hon försonas med sig själv ?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Svårgripbart. Många finurliga formuleringar.
SvaraRaderaSvar: Jag tänker på någonstans i den grekiska övärlden under osmanska riket.
tog det väl bokstavligt i början :)
SvaraRaderaTänkte på en skogsbrand.
Texten spretar och mina tankar spretar intressant.
Bra
Jag fick en hel värld av bilder för mitt öga när jag läste din text. Jag tyckte om den. Svårt med försoning, för vad ska man försonas med?! Först sig själv, tänker jag. Tack för kommentaren till min text. Här regnar det inte, men är höstkallt. Och våldsamt vackert när man bor så högt att man ser rakt ut över trädtoppar som på morgonen möter diset från morgonsolen. Cissi
SvaraRaderaEtt dramatiskt prosapoem. Jag tyckte om dina vackra rader.
SvaraRadera