Ljudet frân Atlanten kom i en rytmisk rôrelse. Var ifrân startade vâgen egentligen ?
Hennes turkosfärgade schal skapade en levande kontrast mot det svarta kortklippta hâret.
Han hade blivit fullständigt bedârad av henne vid första ögonblicket pâ metron i Mûnchen; Pâ väg till ett flyg som skulle starta till Hamburg om en timme; Men trots stressen och rädslan att inte komma i tid tll flyget kunde han helt enkelt inte avstâ frân att sôka de nästan svarta ögonen.
Kroppen var liten och finslipad.När deras ögon hade mötts tändes ett mângfald av stjärnor i dem. De var bottenlösa.
.
Memmingen nästa skrek högtalaren. Fôrvirrat och nervôst slet han ner sina grova händer i byxfickan; Ett gammalt ganska tillknycklat visitkort blev bytet.
Dörrarna till metron slogs upp. Rusade mot öppningen och tryckte kortet i hennes hand.
Nu tre vecckor senare en höstdag i september lâg de sida vid sida pâ atlantstranden utanfôr Malaga. Bedârelsen var fortfarande ömsesidig men skulle den räcka tänkte han oroligt med 20 âr mer i sitt livsbagage
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Åh, vad romantiskt. Jag håller tummarna att det håller mellan dem.
SvaraRaderaJa, vad kan man hoppas på?! Livet är inte alltid, eller nästan aldrig, vad det synes vara. Och för min del, tror jag knappast att ålder har någon betydelse, om förälskelsen går över i djup kärlek! Allt väl med dig? Cissi
SvaraRadera