Den snidade trädörren ut mot boulevarden öppnas kärleksfullt.Handen bar mödosamt vemodet med sig till ett svart smideshandtag.
Hur många gånger hade hon inte berört järnets yta?Minst två gånger per dag under 50 år.Men nu skulle hon. Ångestfyllt försökte hon slå ifrån sig de tunga tankarna.
Ja,vad var det som inte gick att slå ifrån sig ? Tidens malande cirkulation. Situationet.Nåja,de var inte längre så bruna.Det var inte hållbar längre. Läkaren och revisorn var helt överens i frågan trots att de aldrig hade mött varandra.
Möte.Ja,många möten hade
Hon hade slagit upp den snidade trädörren en vårdag i början på seklet.Våren hade kommit tidigt det året.Vårvärmen ökade mängden av flanörer längs boulevarden.Vackra färgrika plagg fångade kvinnornas uppmärksamhet och nyfikenhet.
Idag var det annorlunda.De mörka tankarna gjorde en attack men hon slog dem ifrån sig genom att snabbt se på dagens skyltning.
-Jag tycker faktiskt att jag har rätt att få visa min egen sorgsenhet i fönstret den sista dagen.
En enorm bukett femtio stycken långa röda rosor låg dekorativt vid en svart klänning.
Effektfullt. Kanske för mycket dramatik.Slog ifrån sig tankarna på vad kunderna egentligen skulle tänka.
Det var dags att slå igen Madame Magnefique butik på boulevard Strichard efter 50 strävsamma men lyckliga år. Men vad skulle hända nu?
Hur lång tid fanns kvar. Det var svårt att slå ifrån sig de mörka tankarna denna sista dag
Fin beskrivning av livet.
SvaraRadera