Tårarna följde mjukt hudent och de reste ljudlöst längs ett blekt barnansikte.Hans små barnhänder låg knutna som stenar i de slitna byxorna fast de kändes tunga som kvarnstenar.De kunde inte ligga stilla i fickan utan fortsatte att arbeta precis som kvarnstenar.
Solen stack fram ur en grå morgonhimmel. Långt borta hördes majgöken. Instinktivt lokaliserade han att den kom från söder. Inget gott tecken hade mor alltid sagt.
- Södergök är döder gök.
Skulle hon klara detta ?
- Flytta dig pojkvasker.Stå inte här och häng. Rösten kom från en tjock hals och ett ansikte med mörka lite fientliga ögon.
- Det är dags att du tar din hacka och ger dig ut i betraden.
- Seså,sätt fart.
-Men var är Lina pep han fram.
- Det är inte ditt bekymmer. Hon måste också göra sitt dagsverke på Strögård.
Ingemar höjde sina oroligaögon och såg de andra barnen stå klara med sina hackor för att börja hacka betor på Strögård.
Om han ändå kunde prata med förmannen och be honom att få göra Linas rader också. Hon skulle aldrig klara detta hårda arbete. Tänk om mor får rätt med södergöken och att Ingemar får gå ensam hem efter dagsverket.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Usch, alldeles för mycket ansvar på en så liten påg. Jag hoppas att 'mor' hade fel.
SvaraRaderaJa bra historia om riktig kärlek
SvaraRaderaLille, lille pilt vilket ansvar han axlar.
SvaraRaderajag hoppas också att mor har fel
Fint.
SvaraRadera