utmaning 306 en maskering

MASKERAD.

Maskeringstejpen runt listorna hade suttit kvar i månader. Nu skulle säkert delar av färgen följa med i processen med att få bort maskeringen. Färgen krakelerar.Var det ett tecken på att min egen mask är på väg att ge vika.

Igår kväll under middagen med kunden var det ytterst nära att maskorna i fasaden hade börjat ge med sig.Var det egentligen en mask ? En mask är ett djur som kryper på marken.Jag kryper inte.Går på mina fötter,storlek 39.Men går jag rakt ?Kroppen,ja den rör sig monotont i lodrät ställning varje dag. Men varje dag ändrar den position och följer min själ som en skugga in i vertikal gång.

Snart kan jag inte längre urskilja vad som är mitt naturliga betende och vilket som tillhör masken som jag bär dygnet runt.
Vad var det som hade gjort att masken hade slutit sig som ett järnstaket runt det ovala ansiktet?

En gång i tiden hade jag fortfarande tillgång till nyckeln för att kunna öppna maskeringsgrinden.Men nyckeln var borta för många år sedan.Kanske låg den slängd någonstans längs Neapels gator.Kanske hade någon av de många kunderna tagit nyckeln vid ett besök. För att kunna fortsätta att vara en av Neapels döttrar med ett urgammalt yrke ,var maskeringen en nödvändighet för att kunna tvinga mig själv ut på gatorna och göra handel på männens villkor.

Detta är inte mitt yrke. Det är INGENS YRKE.
Mitt drömyrke var sjuksköterska.Men en tidig vårmorgon i Neapels allra fattigaste kvarter stod en maskerad man i vårt kök.Skotten brann av. Jag satt ensam kvar i timmar med bara mina två före detta föräldrar till sällskap.
Än idag ligger masken hårt över maffian