DEN GAMLA
Likt min trogna vana gick jag med släpande steg genom hallen i riktning mot köket. Diskbänken var överfylld av tallrikar koppar och glas sedan flera veckor tillbaka. En odräglig vana. Men på det massiva furubordet låg den vackraste hatt i blått ylletyg med ljuvligt handbroderade röda vallmokronor.
Min darriga ådriga hand satte vant hatten på plats. En magnifik antik spegel från golv till tak fick en glimt avmina havsblåögon. De uppfattade att hatten matchade perfekt dräkten.
Med en djup suck satte jag mig tungt i fåtöljen och tårarna gled ner utmed kinderna. Jag var fånge i mina egna tankar som inte längre hade kontakt med mitt eget vardagsliv
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Dina ord speglade stämningen av lugn och tillfredsställelse mycket bra.
SvaraRaderaJätte fin text, och att du fick med alla ord så dom stod i centrum hela tiden =) jag gillade den jätte mycket.
SvaraRaderakram!!
Så mänskligt! Jag gillar hatten, den ger en positiv touch åt texten!
SvaraRadera"Jag var fånge i mina egna tankar" -fastnade för just denna förmuleringen och instämmer i de övrigas uppfattning om den fina stämningen i texten //Sofie
SvaraRaderaEn bra berättelse med alla orden, jag tolkade den som lite sorgsen och vemodigt.
SvaraRaderaSorglig och vemodig, och ger fantasin en kick.
SvaraRaderaJättefin!