TILLFÄLLET.
Den sista genomläsningen av texten var nästan klar. Saknades bara hans namnteckning. Varje gång den skulle ner på pränt kom uppgivenheten över honom.
- Jag får aldrig något tillfälle att visa vem jag är.
-Blir bortsorterad i första genomgången.
Ge inte upp viskade rösten inom honom.En dag möter du någon som har förståelse för vårt utbildningssystem.
- Ja,ja muttrade han uppgivet. När kommer det att ske ?
-Efter tre generationer här i landet eller är det bättre att gå tillbaka till ursprunget?
Han hade inget svar att ge sig själv till dessa frågor. Visste bara att detta var hans 59 ansökan till ett jobb som lokalvårdare på sjukhuset i Lund.
Varken titel,språk eller nationalitet passade tydligen in i det kalla sjukhussystemet.
Det hjälpte inte att visa upp ett examensbevis som läkare från Irak och en språktest från Lunds Universitet.
Men förtvivlade händer revs ansökan i bitar och med tårarnas sång landade varje del av brevet i en full papperskorg vid sidan om ett slitet skrivbord .
tisdag 15 december 2009
måndag 14 december 2009
SMYGA utmaning 348
DE SMYGANDE STEGEN.
Hösten hade kommit smygande in i kalendern. Men värmen delade frikostigt med sig från sin energikälla. Hon satt lite håglöst i den bruna fåtöljen och tittade ner på den folktomma boule banan.
-Var finns alla spelande män? Ja,männen de var snart ett minne blott. Nåja här är varmt och jag kan se havet från min lilla balkong.
Hon var ensam förutom en engelsk familj på bottenvåningen denna höst. Lite tomt och trist att 40 små lägenheter stod utan sällskap och bara väntade på att turistsäsongen skulle börja om på nytt.
En dörr slog igen.Reste sig en aning ur sittställninmgen.Tomhet i hjärta och luft intog huset. Tillbaka till texten i boken.
Något fångade öronens intresse.Ljudet blev mer och mer kraftfullt. Det närmade sig snart den sista etagen i huset.
Fotsteg mot en hård stentrappa upphörde utanför hennes dörr en söndag kl. 21.00.
Tre skarpa knackningar krävde att det skulle öppnas.
- Jag känner ingen i huset. vem kan det vara ? Vågar jag öppna ?
Nyfikenheten tog överhand.
Hennes brunbrända fötter sattes ner i svarta inneskor med förundran.
Tio snabba steg och hennes hand låg på dörrhandtaget. Studion var inte stor.
Låset vrds om och hindret mellan entren och bostad sattes i rörelse.
En mörkhårig man i mörkblåjeans och en vit piketröja sökte hennes grå ögon.
- Får jag bjuda dig på middag imorgon kväll ?
- Nej det går inte. Jag skall till min väninna.
Hans ögon blev fulla av nedslagenhet och en aning uppgivenhet.
- Men kanske kan du på tisdag kväll ?
- Ja,jo. Det kan jag nog.
Du milde vad är det jag står och säger till en vilt främmande person.
-Super.Jag hämtar dig på tisdag kväll klockan åtta så går vi ner och äter på restaurangen nere i hamnen.
Han rusade ner för trappan utan att hon hann tacka för inbjudan.
Varje tisdag har vi som tradition att gå ut och äta en middag och fira att han efter många smygande steg upp till hennes studio en dag vågade knacka på och få stegen befriade från sin smygande gång.
Hösten hade kommit smygande in i kalendern. Men värmen delade frikostigt med sig från sin energikälla. Hon satt lite håglöst i den bruna fåtöljen och tittade ner på den folktomma boule banan.
-Var finns alla spelande män? Ja,männen de var snart ett minne blott. Nåja här är varmt och jag kan se havet från min lilla balkong.
Hon var ensam förutom en engelsk familj på bottenvåningen denna höst. Lite tomt och trist att 40 små lägenheter stod utan sällskap och bara väntade på att turistsäsongen skulle börja om på nytt.
En dörr slog igen.Reste sig en aning ur sittställninmgen.Tomhet i hjärta och luft intog huset. Tillbaka till texten i boken.
Något fångade öronens intresse.Ljudet blev mer och mer kraftfullt. Det närmade sig snart den sista etagen i huset.
Fotsteg mot en hård stentrappa upphörde utanför hennes dörr en söndag kl. 21.00.
Tre skarpa knackningar krävde att det skulle öppnas.
- Jag känner ingen i huset. vem kan det vara ? Vågar jag öppna ?
Nyfikenheten tog överhand.
Hennes brunbrända fötter sattes ner i svarta inneskor med förundran.
Tio snabba steg och hennes hand låg på dörrhandtaget. Studion var inte stor.
Låset vrds om och hindret mellan entren och bostad sattes i rörelse.
En mörkhårig man i mörkblåjeans och en vit piketröja sökte hennes grå ögon.
- Får jag bjuda dig på middag imorgon kväll ?
- Nej det går inte. Jag skall till min väninna.
Hans ögon blev fulla av nedslagenhet och en aning uppgivenhet.
- Men kanske kan du på tisdag kväll ?
- Ja,jo. Det kan jag nog.
Du milde vad är det jag står och säger till en vilt främmande person.
-Super.Jag hämtar dig på tisdag kväll klockan åtta så går vi ner och äter på restaurangen nere i hamnen.
Han rusade ner för trappan utan att hon hann tacka för inbjudan.
Varje tisdag har vi som tradition att gå ut och äta en middag och fira att han efter många smygande steg upp till hennes studio en dag vågade knacka på och få stegen befriade från sin smygande gång.
söndag 13 december 2009
utmaning 347 att bära ljus
Mörkret var mörkt. Vad annat kan det vara tänkte hon denna svarta decembernatt.
- Ljuset.
-När kommer ljuset tillbaka ?
-Kommer det någon gång åter ?
Rummet badade i en nattsvart dimma. Inte ens de vita lakanen gav effekt till nattsvarta tankar.
Hon hade vaknat med ett ryck från sin dröm som bara kunde anas i fjärran. Men känslan av fara fångade rummet. Låg blickstilla och försökte lyssna till rädslans uppkomst.Drömmen återkom med en rasande fart in i medvetandet.Bilden av flammornas middag längs husfasaden blev huvudfiguren.
-Luktar det något ?
Nej lugna dig det har inte hänt något. Försökte trycka ner det bruna håret mot ett rynkigt och nästan lite blött örngott.
Rädslan ville inte ge vika.Varför blev alltid skräcken större i mörkret?
Den svarta karusellen startade på nytt. Ingenting kommer att lyckas.Du siktar för högt. Vem är du som tror att du är något.
Hans sista ord innan han lämnade henne var
- Du kommer aldrig att klara dig utan mig. Du kommer att gå under.Jag skall se till att du aldrig får framgång.
Skulle hans profetsia gå i uppfyllelse.
Försök att se ljuset i tunneln. Efter natten kommer alltid solen tillbaka.Trösterika tankar men var de verkligen tillräckligt bärande av ljuset för att kunna kasta bort de ångestfyllda meningarna ?
- Ljuset.
-När kommer ljuset tillbaka ?
-Kommer det någon gång åter ?
Rummet badade i en nattsvart dimma. Inte ens de vita lakanen gav effekt till nattsvarta tankar.
Hon hade vaknat med ett ryck från sin dröm som bara kunde anas i fjärran. Men känslan av fara fångade rummet. Låg blickstilla och försökte lyssna till rädslans uppkomst.Drömmen återkom med en rasande fart in i medvetandet.Bilden av flammornas middag längs husfasaden blev huvudfiguren.
-Luktar det något ?
Nej lugna dig det har inte hänt något. Försökte trycka ner det bruna håret mot ett rynkigt och nästan lite blött örngott.
Rädslan ville inte ge vika.Varför blev alltid skräcken större i mörkret?
Den svarta karusellen startade på nytt. Ingenting kommer att lyckas.Du siktar för högt. Vem är du som tror att du är något.
Hans sista ord innan han lämnade henne var
- Du kommer aldrig att klara dig utan mig. Du kommer att gå under.Jag skall se till att du aldrig får framgång.
Skulle hans profetsia gå i uppfyllelse.
Försök att se ljuset i tunneln. Efter natten kommer alltid solen tillbaka.Trösterika tankar men var de verkligen tillräckligt bärande av ljuset för att kunna kasta bort de ångestfyllda meningarna ?
lördag 12 december 2009
utmaning en liten tuva 346
De stod i en liten grupp. Längden var olika.Styrkan i deras kroppar lika så. Tröttheten kom smygande.Färgen började mörkna.
- Vi behöver vätskaq annars går vi under.
Egentligen var ordet vi överflödigt. Solidariteten var borta. Det var annorlunda den gången de var unga och kraftfulla och kunde stå emot solens strålar. Nu tänkte var och en bara på sig själv. Ur djupet av deras uttorkade själar kom orden sakta upp till jordytan.
-Ge oss vatten annars dör vi.
Men varje individ gjorde sin egen kraftansträngning för att få kontakt med det undermedvetna och därmed kunna överleva.
För många år sedan var de bara en liten grupp som hade samarbetat på ett fint sätt men den dagen de blev övergivna hade djungelns lag verkligen infunnit sig. Flera nya grupper hade uppstått och det fanns absolut ingen kommunikation mellan grupperna. Varfør hade det blivit på detta sätt? Var det bristen på den nödvändiga vätskan för att överleva och kanske också att makten hade försvunnit och nu skulle varje lite tuva bestämma själv.
Men de gamla i gruppen sa att det luktade regn och kanske kom solidariteten tillbaka med regnet.
Natten kom och eventuellt skulle solens strålar ta en paus för att tuvorna skulle kunna fylla på sin vattenreservoar.
- Vi behöver vätskaq annars går vi under.
Egentligen var ordet vi överflödigt. Solidariteten var borta. Det var annorlunda den gången de var unga och kraftfulla och kunde stå emot solens strålar. Nu tänkte var och en bara på sig själv. Ur djupet av deras uttorkade själar kom orden sakta upp till jordytan.
-Ge oss vatten annars dör vi.
Men varje individ gjorde sin egen kraftansträngning för att få kontakt med det undermedvetna och därmed kunna överleva.
För många år sedan var de bara en liten grupp som hade samarbetat på ett fint sätt men den dagen de blev övergivna hade djungelns lag verkligen infunnit sig. Flera nya grupper hade uppstått och det fanns absolut ingen kommunikation mellan grupperna. Varfør hade det blivit på detta sätt? Var det bristen på den nödvändiga vätskan för att överleva och kanske också att makten hade försvunnit och nu skulle varje lite tuva bestämma själv.
Men de gamla i gruppen sa att det luktade regn och kanske kom solidariteten tillbaka med regnet.
Natten kom och eventuellt skulle solens strålar ta en paus för att tuvorna skulle kunna fylla på sin vattenreservoar.
fredag 11 december 2009
NEDRÄKNINGEN.
- 80 kvm med full köksurustning i högblank antracit grått.Insatt för tre månader sedan.
I sin egen dvala hördes de malande orden utan inlevelse. Sätt in en stöt. Gör ett avslut sade hjärnan. Jag orkar inte kved känslorna. Du måste annars kommer du aldrig tillbaka till ditt ursprung.
Kampen hade fortsatt i några år. Hela tiden hade huvudet kalkylerat om valutan till en positiv mängd Euro. Tänk jag kanske kan köpa mig ett litet hus utanför Barcelona. Behöver inte ligga vid vattnet. Om jag nu jobbar ytterligare en helg så blir det mera pengar. Det var faktiskt inte fult att tala om sina pengar här i Californien.
Hennes eget lilla kryp in på sea wa road som inneboende hos en svensk dam som närmade sig de 90 åren var inte helt fel.Det gjorde också att det var ganska enkelt att avböja kollegernas inviter om att det skulle hållas fest på sea way.Gick alltid att skylla ifrån sig på uthyrningsdamen.
Men den här sista fantastisk valutahandel hade inga gränser.
Hennes egen entusiasm n gick bak i nedräkningstiden innan flyttlasset skulle skeppas över kändes trög. Bostadsmarknaden hade börjat gå i baklås.Banker talade om konkurser i deras värld. Ja priserna sjönk dramatiskt men det var inget emot den stormvåg som skulle överskölja henner efter flytten
Dollarn hade formligen rasat från den heta valutan till att nästan kunna jämföras med den gamla spanska pesetan.
Nu satt hon här i ursprunget.Gjorde en nedräkning på ett full klottrat papper med dollar tecken och Euros. Flyttningen att flytta tillbaka till Spanien hade varit en uppräkning i livet men den amerikanska dollaren hade inte varit lika positiv över flyttningen. Vilken nedräkning i valutan nästan 25% mindre vilken nedtur i drömmarna.
Men den egentliga slutavräkningen över flyttingen skulle ändå komma att hamna på den positiva sidan trots allt prat om valuta.
I sin egen dvala hördes de malande orden utan inlevelse. Sätt in en stöt. Gör ett avslut sade hjärnan. Jag orkar inte kved känslorna. Du måste annars kommer du aldrig tillbaka till ditt ursprung.
Kampen hade fortsatt i några år. Hela tiden hade huvudet kalkylerat om valutan till en positiv mängd Euro. Tänk jag kanske kan köpa mig ett litet hus utanför Barcelona. Behöver inte ligga vid vattnet. Om jag nu jobbar ytterligare en helg så blir det mera pengar. Det var faktiskt inte fult att tala om sina pengar här i Californien.
Hennes eget lilla kryp in på sea wa road som inneboende hos en svensk dam som närmade sig de 90 åren var inte helt fel.Det gjorde också att det var ganska enkelt att avböja kollegernas inviter om att det skulle hållas fest på sea way.Gick alltid att skylla ifrån sig på uthyrningsdamen.
Men den här sista fantastisk valutahandel hade inga gränser.
Hennes egen entusiasm n gick bak i nedräkningstiden innan flyttlasset skulle skeppas över kändes trög. Bostadsmarknaden hade börjat gå i baklås.Banker talade om konkurser i deras värld. Ja priserna sjönk dramatiskt men det var inget emot den stormvåg som skulle överskölja henner efter flytten
Dollarn hade formligen rasat från den heta valutan till att nästan kunna jämföras med den gamla spanska pesetan.
Nu satt hon här i ursprunget.Gjorde en nedräkning på ett full klottrat papper med dollar tecken och Euros. Flyttningen att flytta tillbaka till Spanien hade varit en uppräkning i livet men den amerikanska dollaren hade inte varit lika positiv över flyttningen. Vilken nedräkning i valutan nästan 25% mindre vilken nedtur i drömmarna.
Men den egentliga slutavräkningen över flyttingen skulle ändå komma att hamna på den positiva sidan trots allt prat om valuta.
torsdag 10 december 2009
FÖRFALSKNING utmaning 343
FÔRFALKSNING
Regnet duggade lätt mot ett halvöppet fönster. Vinden tog tag i korkekarna och dansade en vemodig tango i nattens mörker.
Tangon hade varit deras gemensamma kärlek.I dansen hade det inte funnits någon falskhet mellan deras kroppar. Hon hade följt hans mjuka stundtals häftiga rörelser och bara gett sig hän till gitarrens toner. Ja hon hade verkligen bara följt med i livsströmmen. Glömde att stanna upp i livets korsningar och fundera vilken gata som var den mest givande och upplyftande för henne.
Gitarrens toner hade alltid kommit innan ett beslut var fattat och dansstegen sattes i gungning ut i den kraftfulla dansen .
Nu var gitarren borta.Musiken hade tystnat.Det var vara vinden som försökte spela en tango. Men det var en förfalskning på deras äkta gemensamma tango.
Fönsterutan flög upp med en enorm fart precis som ett avslutande steg i en förgången tango.
Regnet duggade lätt mot ett halvöppet fönster. Vinden tog tag i korkekarna och dansade en vemodig tango i nattens mörker.
Tangon hade varit deras gemensamma kärlek.I dansen hade det inte funnits någon falskhet mellan deras kroppar. Hon hade följt hans mjuka stundtals häftiga rörelser och bara gett sig hän till gitarrens toner. Ja hon hade verkligen bara följt med i livsströmmen. Glömde att stanna upp i livets korsningar och fundera vilken gata som var den mest givande och upplyftande för henne.
Gitarrens toner hade alltid kommit innan ett beslut var fattat och dansstegen sattes i gungning ut i den kraftfulla dansen .
Nu var gitarren borta.Musiken hade tystnat.Det var vara vinden som försökte spela en tango. Men det var en förfalskning på deras äkta gemensamma tango.
Fönsterutan flög upp med en enorm fart precis som ett avslutande steg i en förgången tango.
tisdag 8 december 2009
ATTITYD UTMANING 342
ATTITYDEN
Attityden till livet varierar verkligen från land till land.Jag känner skillnaden starkare och starkare för varje dag som går. Det är en fantastiskt känsla att bo i landet ne pas grave.
Den frasen hör jag ofta.Kanske beror det på att jag trampar i klaveret flera gånger om dagen.Men istället för att ha en negativ attityd till problemen tar man säg an dem med uppdraget att de skall lösas. En bra sak för spontana individer som jag där handlingen ofta sker före eftertankens klokhet.
Ett litet enkelt exempel. Hantverkaren är beställd.Trodde att jag bara bad om ett anbud.Nej han kommer på lördag. Men jag har inte köpt klinkern ännu och de skall också levereras upp till 400 m höjd.
Ne pas grave försöker jag intala mig själv. Men oroligheten ligger och pyr under huden. Hur skall det gå
Men nu får jag försöka t? Ta en sak åt gången. Det är inte enkelt. Men vad är det som gör att det inte är enkelt?
Svaret är Stressen är borta. Behöver inte lösa alla saker på en gång. Det är ok att det tar längre tid. Eller är det inte det ?
Attityden till livet varierar verkligen från land till land.Jag känner skillnaden starkare och starkare för varje dag som går. Det är en fantastiskt känsla att bo i landet ne pas grave.
Den frasen hör jag ofta.Kanske beror det på att jag trampar i klaveret flera gånger om dagen.Men istället för att ha en negativ attityd till problemen tar man säg an dem med uppdraget att de skall lösas. En bra sak för spontana individer som jag där handlingen ofta sker före eftertankens klokhet.
Ett litet enkelt exempel. Hantverkaren är beställd.Trodde att jag bara bad om ett anbud.Nej han kommer på lördag. Men jag har inte köpt klinkern ännu och de skall också levereras upp till 400 m höjd.
Ne pas grave försöker jag intala mig själv. Men oroligheten ligger och pyr under huden. Hur skall det gå
Men nu får jag försöka t? Ta en sak åt gången. Det är inte enkelt. Men vad är det som gör att det inte är enkelt?
Svaret är Stressen är borta. Behöver inte lösa alla saker på en gång. Det är ok att det tar längre tid. Eller är det inte det ?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
